I början av 1980-talet, under studietiden i Uppsala, var vi några studenter vid datainstitutionen som hittat ett förstklassigt fritidsnöje: Vi satt timtals i oergonomiska datasalar, vid svart-vita textterminaler, och skrev all möjlig dynga i det elektroniska konferenssystemet KOM!
KOM hade utvecklats i Sverige, av bland andra professor Jacob Palme vid Stockholms universitet, och användes flitigt för mer eller mindre seriöst "informationsutbyte" vid såväl FOA som olika högskolor, även om det totalt sett var ett ganska litet antal personer som utnyttjade systemet regelmässigt (dvs minst tre nätter i veckan). Vid Stockholms datacentral QZ fanns ett stort KOM-system med flera tusen användare, medan vi i Uppsala hade ett eget, mindre system med bara några hundra.
Antalet deltagare räckte dock gott för att debattens vågor skulle gå höga, antingen det nu gällde ideologiska frågor kring kapitalism och socialism, vilket som var det bästa programmeringsspråket, eller huruvida semlor kunde ätas med ljummen Löwenbräu.
Mystiska krafter verkade dock i det fördolda för att lägga sordin på stämningen. Det var inte SÄPO, och det var inte Ulf Ekman. Inte ens Margareta Falkudds automatiska telefonsvarare i Vintrosa, Örebro, verkade ha något att invända mot våra uppsluppna meningsutbyten - men så hade den heller aldrig velat ta emot något meddelande från oss, så hon var väl inte underrättad om verksamheten.
Nej, det var i stället Datainkvisitionen, DI, som ställde alla rimliga begrepp på huvudet genom att betrakta våra pågående diskussioner som ett "personregister" och kräva att vi skaffade tillstånd för verksamheten. Tillstånd fick vi också, om än med vissa förbehåll, men fasaden hade därmed fått en ful spricka. Datalagen, den lag som införts 1973 för att skydda enskilda mot myndigheters och storföretags godtyckliga behandling, ungefär samtidigt som IB-affären rullades upp, kom här att tillämpas i direkt strid mot enskildas grundlagsfästa rätt till ett fritt informationsutbyte.
KOM var inte någon myndighets databas över godtyckliga personers politiska åsikter; det var de berörda personernas egna debattinlägg och uttalanden, inskrivna av dem själva, alldeles frivilligt. Att bli registrerad där upplevdes som mindre kränkande än att få se sin egen insändare i tidningen några dagar efter det att man skickat in den, underskriven med namn och allt. Det man skickade till tidningen nagelfors ju först av en redaktör, som hade friheten att korta ned eller rentav refusera bidraget. I KOM fanns ingen redaktör, utan allt man skrev blev tillgängligt omedelbart, precis som i ett muntligt gruppsamtal. Datorn som användes var en neutral förmedlare av texter, och den brydde sig inte om vad som skrevs, utan på sin höjd hur mycket.
Att vi skulle behöva tillstånd för att prata politik med varandra - våra diskussioner publicerades inte ens, utan KOM var ett slutet forum - kändes helt enkelt inte rätt och rimligt. Vi hyste dock inga egentliga farhågor inför framtiden, utan utgick från att det bara var ett tillfälligt utslag av byråkratisk okunnighet om den nya tekniken. Tillfälligt? Hej, vad vi bedrog oss.
Så drastiskt uttryckte min kurskamrat Yngve Bohlin en gång saken, när den förhatliga stoppklossen förts på tal. Jag var kanske inte fullt så negativ vid denna tid, uppfostrad som jag var i 60- och 70-talens rätt så auktoritetstroende atmosfär, antingen auktoriteten utgjordes av en Offentlig Myndighet med Rätt att Bestämma, eller en högljudd aktivist på vänsterkanten. I grund och botten var väl ändå datalagen till gagn för den enskilde? Yngve höll inte med, men vi förde inte den diskussionen vidare. Det var snart påsk, och därmed dags för den årliga programspråksdebatten, vilken engagerade betydligt fler deltagare.
Så här i efterhand kan jag bara konstatera att Yngve hade rätt, och jag fel. Datalagen var en ulv i fårakläder, och personuppgiftslagen, PUL, är ulven sedan den tagit av sig skenpälsen. Datainkvisitionen, som utgav sig för att värna den enskildes rätt, blev överhetens instrument för att vid behov kväsa offentlig debatt och skaffa sig önskad insyn i enskildas privata angelägenheter. På detta område påminner Sverige om Rumänien, där det intill 1989 års statskupp krävdes licens för innehav av skrivmaskin, och säkerhetspolisen försåg sig med skriftprover från alla maskiner så att man skulle kunna spåra ursprunget till varje flygblad som myndigheterna fann kränkande för landets politiska integritet. I Sverige dröjde det dock till 1998 innan man utvidgade regleringen till att utöver datorer även beröra skrivmaskiner, i den mån dessa användes mer systematiskt för att behandla information med anknytning till enskilda personer.
Det gäller ju att inte förhasta sig och avskaffa alla medborgerliga rättigheter med en gång, utan att ta det bit för bit och se hur det går.
Datainkvisitionens förra generaldirektör Anitha Bondestam lär en gång ha beklagat sig över att algoritmen för att beräkna kontrollsiffran i personnumret blivit offentlig. Man kan fråga sig vad vitsen skulle vara med att försöka hålla sådan trivial information hemlig. Kontrollsiffran fyller en viktig funktion genom att minska risken för att en felskriven siffra resulterar i att lönen sätts in på någon annans personkonto, eller något ännu värre. För att kontrollera att personnumret är korrekt måste man veta algoritmen, och om bara DI känner till den, så kan bara DI kontrollera personnumren.
Därmed inte sagt att hemlighetsmakeriet skulle få någon reell betydelse. Även om DI hittade på en ny algoritm och delade ut nya personnummer till alla, så skulle det inte ta lång tid innan någon listat ut också den nya algoritmen och publicerat den, om inte annat så av rent principiella skäl. Att påstå att en matematisk formel kan hållas hemlig och samtidigt tas i allmänt bruk är en ren förolämpning av det mänskliga intellektet.
Inkvisitionens närmast hysteriska aversion mot siffror påminner om en dockfilm för barn som en gång sänts i svensk TV, och som handlade om det lilla Lammet som lärt sig räkna. Till de andra djurens förtret sprang Lammet omkring och räknade dem, och en direkt djurisk lynchstämning uppstod. Revanschen kom dock när djuren rusat ombord på en båt som kunde ta högst tio passagerare, och Lammet blev deras räddning genom att kontrollera att detta antal inte överstigits.
DI agerar åsiktspolis på ett sätt som för tankarna till Gestapo och Joseph Goebbels nazistiska propagandamaskin. Författaren Hans Andersson har åtalats och dömts, formellt sett inte för den bok han skrivit, men för att utan tillstånd ha förberett skrivandet av boken genom att göra efterforskningar och kontrollera sakuppgifter. Att boken avslöjade nynazistisk verksamhet i Sverige kan vara en förklaring till att DI ingrep, men inte någon giltig ursäkt. Juridiskt sett handlades fallet på samma sätt som IB-affären, där de journalister som avslöjat vad skattemedlen gick till dömdes för spioneri, samtidigt som deras artiklar fick tryckas.
Man kan älta juridiska hårklyverier i det oändliga, men faktum kvarstår att man inte har någon yttrandefrihet värd namnet om man utan hinder av gällande tryckfrihetsförordning kan bli åtalad för det intellektuella arbete som av nödvändighet måste föregå publiceringen av en bok. IB-affärens avslöjare hade trots allt rent fysiskt befunnit sig på förbjudet område i syfte att komma åt uppgifter för sin publicering. För Hans Andersson räckte det att han samlade in offentliga uppgifter som hade anknytning till enskilda personer; det hävdades aldrig att han gjort inbrott i något privatbibliotek. Vad blir brottsrubriceringen i framtiden; kanske "olovlig källkritik och faktakontroll" även när det gäller uppgifter om främmande himlakroppar och annat som saknar anknytning till enskilda personer?
Visserligen är hanteringen av pliktleveranser i dag en påtagligt kostsam uppgift för Kungliga Biblioteket, men det förefaller överdrivet att ta till sådana drakoniska metoder för att stoppa all svensk bokutgivning i framtiden, och därmed slippa anslå medel till nya arkivbyggnader. Det verkar i så fall mer rationellt att ändra pliktleveranslagen.
Det vore dock blåögt och snudd på landsförräderi att tillskriva DI några som helst hedervärda avsikter. Genom att anklaga och angripa Hans Andersson, Börje Ramsbro, Bodil Lindqvist och andra hederliga medborgare som fredligt utbyter åsikter med varandra visar det fascistiska odjuret allt mer av sitt rätta ansikte, och det kommer i sinom tid att tvingas bort från sin nuvarande, orättfärdigt upphöjda ställning (Upp 12:10). De konspiratörer som sökt undergräva yttrandefriheten kommer att rannsakas. Lammet kommer att räkna dem, och veta deras namn.
DI är Antikrist.